Ni som har Nära nummer 2 från 2010 har säkert läst om min charmiga lilla Italienare Giove (uttalas Djove). Jag och min man hadde vid detta tillfälle två hundar sedan tidigare, en rhodesian ridgeback som då var 12 år och en mastiff som var 9 år. Inte hade vi en tanke på att skaffa ytterligare en hund!

Det var när jag skulle skriva ett reportage om Mia Mattsson-Mercer som arbetar med att rädda hundar och är djurkommunikatör som lilla Giove fann mitt hjärta. Jag behövde några bilder till reportaget som Mia skickade till mig – och en av dem var Giove. Jag kan inte beskriva känslan jag hade när jag såg bilden på honom, hans ögon talade rakt in i mitt hjärta! Jag kunde inte få honom ur tankarna och likadant blev det för min man när han såg honom.

Jag berättade för Mia att vi var intresserade av att adoptera detta lilla knyte som påverkat våra hjärta så. Mia fixade direkt med hälsoundersökning och mentaltest och allt visade sig vara bra. Detta är helt otroligt med tanke på att Giove suttit inlåst i en bur i ca 5 år!! Hon berättade att det finns många hundshelters i Italien, men detta var det värsta hon sett någonsin!

Hundarna satt i sin egen avföring, de fick inte nytt vatten utan det var hinkar med algbildning blandat med urin. Hundarna fick inte heller komma ut ur sina burar och fick endast mat var sjätte dag!

Hur Giove hamnade på hundsheltret är om möjligt ännu värre. Han föddes upp till att bli en kamphund av människor som livnärade sig på hundslagsmål. Ända problemen var att Giove inte var aggressiv och att han inte ville slåss. Eftersom de då inte hade någon användning av honom så lät de istället han bli en "trasdocka" dvs de band fast honom för att låta de andra hundarna öva på Giove och bet honom nästan till döds.

Därefter kastades han ut på gatan - då han återigen inte fyllde någon funktion. Det som räddade honom från att dö var regnet som tvättade hans sår och släkte hans törst. Hundfångarna hittade honom och lämnade honom på hundsheltret.

Efter att Giove suttit i karantän bestämde jag och min man oss för att köra ner och hämta honom. Vi ville inte att han skulle bli inlåst i en bur igen (vilket hade varit oundvikligt om vi flugit honom hem). Vi ville även ge honom en möjlighet att lära känna oss innan vi tog med honom hem till Sverige.

Och vilken lycka! Dörren öppnades till rummet där Giove var, och han rusade fram till oss – glad och kärleksfull. Det var som att han viste att vi var hans nya familj.

Vi tillbringade några mysiga dagar i Italien tillsammans innan det var dags att åka hem. Det var som han visst vad som var på gång. För Giove hade redan "packat sin resväska" och stod vid ytterdörren och var redo att åka med oss hem!

Jag har aldrig varit med om en hund som älskar att åka bil som honom. Och på varje rastplats hoppade han ut ur bilen och iaktog allt han kunde se. Allt var nytt för honom – träd, gräs, hus. Ja allt.

När vi sedan var på båten gick vi ut och ställde oss vid relingen. Giove insöp intrycket över att för första gången i sitt liv se havet. Jag satte mig ner på huk brevid honom och viskade i hans öra – du är fri nu Giove. Från och med nu ska du bara njuta av att vara hund.